måndag 31 mars 2014

Tråkiga nyheter :(

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig :( Jag var superladdad innan start och såg verkligen fram emot dagen. Vi började med en transport upp till crossprovet. När jag gick det var det hårt i backen med löst damm ovanpå, men nu var det totalt sönderkört redan på första varvet. Det var som att köra i snöspår som var fyllda med ett tjockt lager av damm. Trots att det var något helt annat i underlagsväg när man kom fram till provet mot vad man hade fått i huvudet när man gick det rullade det ändå på bra för min del. Jag tog in på tjejen som startade framför mig. Efter kanske en tredjedel hoppar jag utför en liten knöl, men bakom hade det också hunnit bli sönderkört så jag kommer lite snett på en kant och i ren reflex fotar jag med högerbenet. Knät vek sig direkt åt fel håll, men jag vurpade aldrig. Det gjorde fruktansvärt ont med det samma, men ibland kan det släppa efter en liten stund. Det gjorde det aldrig och resten av provet vek sig knät hela tiden, för minsta lilla sten eller grop. Knät var riktigt instabilt. När jag insåg att det inte gick körde jag med all tyngd på vänster ben och i högerkurvorna körde jag så sakta så jag kunde luta utåt istället. Väl i mål på provet sa jag till dem svenskar som stod där att jag hade skadat knät, men jag hade fått rapport dagen innan om att transporterna var lättkörda så jag tänkte att gör det för ont på transporten bryter jag på nästa service. Jag ville ju in i det sista tro att det inte var så farligt!! Men insåg ju själv att det var ju rätt korkat av mig för givetvis gjorde det precis lika ont att köra transporten. Efter en klippkontroll skulle vi börja klättra uppför ett berg där man var tvungen att paddla med benen på båda sidorna. Högerbenet vek sig givetvis och jag kunde inte hålla emot och föll till backen. Därifrån kunde jag inte ta mig själv... Jag kunde inte ens resa mig själv för det gjorde så jäkla ont! Och flytta hojen var inte ens att tänka på. En av killarna i klippkontrollen sprang upp för att hjälpa mig. Lyckligtvis var det en kille som kunde lite engelska, han hade hjälp mig tidigare i veckan och visat på var duscharna var. Jag hade inte så långt kvar till toppen så jag bad om hjälp art få upp hojen och mig till kanten så kunde jag rulla vidare därifrån. Det låter ju helt vansinnigt nu när jag sitter och skriver om det, men är man tävlingsmänniska ger man inte upp i första taget :) Killen fick mig iaf att inse att jag bara var korkad om jag skulle fortsätta därifrån, att det bara var jag själv som fick lida för de och att det kunde bli värre. Då insåg jag att det var helt kört, jag behövde hjälp! Jag var ju någonstans mitt i terrängen så sjukvårdarna hade det inte så lätt att ta sig till mig. Jag fick låna en telefon så jag kunde ringa hem till pappa och meddela vad som hade hänt så han kunde ringa till Per-Allan och meddela att jag var okej (jag kunde ju inte hans telefonnummer). Pappa berättade då att jag hade vunnit det första provet :) Trots att jag körde med det skadade knät. Man får glädjas åt det lilla! Jag blev som sagt kvar på berget en bra stund. Först försökte två killar hjälpa mig ner, jag hängde på deras axlar, men terrängen var alltför bökig och benet fastnade i buskar så det gjorde fruktansvärt ont. Till slut kom dem med bår och bar mig ner. Jag bad om att få smärtstillande men det fick jag inte förrän jag hade träffat läkaren. Det gjorde så sjukt ont och varenda liten grop på vägen kändes som att slå upp skadan igen. Nere i paddock fick jag träffa läkaren som genast skickade mig till sjukhuset via riktig ambulans. Killen som först var på plats följde med mig ner till paddock, eftersom han var den ende som kunde kommunicera med mig. Men i ambulansen fanns det fler som kunde engelska så då åkte killen tillbaka till banan. På sjukhuset bad jag återigen om smärtstillande men dem bara ruskade på huvudet. Jag kom snabbt in på röntgen och var då tvungen att byta bänk. Det visade sig ju givetvis att jag inte kunde ha knäskyddet på mig så av med mig från bänken igen och klä av mig och sen på röntgenbänken igen. Så typiskt när det redan gjorde så fruktansvärt ont! Jag frågade varje ny läkare som kom efter smärtstillande och till slut satte dem dropp på mig. Jag kände ganska på en gång hur kroppen började slappna av och jag blev väldigt dåsig. Dem kunde inte se något på röntgen och det var för svullet tydligen för att göra magnetröntgen. Så från röntgen in i ett gipsrum... Jag trodde inte det var sant, men dem började linda från tårna upp till halva låret! Så nu har jag som en gipsskena på fram och baksidan av benet som dem tyckte jag skulle ha i två till tre veckor. Efter gipsandet fick jag massa smärtstillande tabletter och sprutor som jag ska ta en gång om dagen mot blodproppar. Sedan körde dem ut mig i sjukhussängen fram till bussen (Per-Allan kom och hämtade upp mig), för kryckor var inget man kunde få med sig, inte ens köpa för det skulle man göra från byn man kom ifrån. Så med andra ord blev jag helt strandsatt i bussen! Jag kunde inte ta mig någonstans! Robert Svensson ifrån Svemo skyndade iväg för att få tag i några, men allt var stängt tills idag. Per-Allan for runt i depån och kollade om någon förare hade ett par låg, men inte de. Det fanns inga kryckor att få tag på på hela stället! Per-Allan fick sjukvårdarna att komma till mig och jag frågade hur jag skulle göra, men dem bara ryckte på axlarna och sa tyvärr vi kan inte göra något. Då tyckte jag att dem kunde vara kvar hela natten så kunde dem bära mig till toaletten när jag behövde dit, men det ville dem inte. Ska jag kissa på mig då frågade jag och dem bara tyvärr vi kan inte göra något. Det slutade med att Per-Allan tillverkade två "kryckor" åt mig så jag kunde ta mig in i husvagnen. Då hade jag varit strandsatt i bussen i fyra timmar! Precis när jag tagit mig in i husvagnen kommer killen som hjälpte mig ute i spåret. Han ville kolla hur det var med mig. När jag berättade att jag inte kunde få tag i några kryckor så ville han hjälpa mig. Han tog med sig Per-Allan och dem drog iväg i hans bil. Tillbaka efter en liten stund kommer dem med kryckor åt mig!! :) Genom hans känningar på något sätt fick han tag i ett par bakvägen. Vilken lättnad!!! Redan på lördagskvällen började vi rulla hemåt. Fruktansvärt besviken! Det blir inget VM för mig i Spanien :( Det här var den sämsta tänkbara tajmingen, men samtidigt vet jag ju att det här kan hända i den sport jag valt. Det är bara invänta och se vad läkarna här hemma i Sverige säger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar